stpete - man, 50+

Idag, just nu, högst upp på Aftonbladet.se:  tittarstorm mot Rikard Palm . Vad är det för ett land jag lever i?

Hur kan det bli en nyhet?

Hur kan det komma sig att någon som tittar på TV anser att det är så viktigt att de måste ringa och klaga?

Man kan inte bryta upp ett destruktivt förhållande utifrån och inifrån är det så svårt att se hur illa det faktiskt är.

Jag pratar inte om mitt nuvarande äktenskap, kära barn. Jag tänker på människor jag mött och hört talas om. De lever i förhållande där åtminstone den ena parten kunde ha ett bättre liv - även som singel.

Som exempel, att han är konstant svartsjuk och beskär hennes möjligheter att ha egna vänner. Visst, någon svartsjuka ska det finnas men det ska gå att leva ett normalt liv.

Vad hon än tar på sig så tycker han att det är antingen för vulgärt eller för tråkigt. Visst, lite kritik skadar inte men man ska fortfarande känna sig som att man är mer än vatten värd.

I alla sådana situationer så är det som att hon inte tycker att han gått för långt, det kan hon inte se. Omgivningen tycker att det är hur galet som helst men det går inte fram.

Sedan säger hon att det är hennes fel också, hade hon inte fräst åt honom hade han ju inte gått ut och supit skallen i bitar, kommit hem och gett henne en omgång.

Kanske det ja, det var nog så att hon var inblandad också. Det bara det att i allt saknas vettiga propotioner och det råder olika måttstockar för honom och henne.

Det är säkert synd om honom som har så dålig självkänsla att han måste kontrollera någon annan för att må bra. Kanske det var hans mamma som gjorde det mot honom? Det är hursomhelst skit samma.

Ett förhållande är ett möte mellan två människor och om det är bra så blir de starkare, tryggare och rikare människor. Är det dåligt tar de ned varandra. Oavsett vem som trycker ned den andre, eller båda varandra, så har de lika skyldighet att säga stopp, nu räcker det.

"Jag kan inte ändra på dig och jag kan inte förstå hur jag ska kunna ändra på mig för att det här förhållandet ska bil något bra. Vad säger du?"

Eller något annat.

Vi andra står utanför och tittar på. Kommer med små kommentarer som "Hur kändes det för dig?" eller "Accepterar du verkligen det?".  Jag har aldrigt provat med "Han pissar på dig, lämna honom!". Angtagligen skulle det inte fungera.

Är man vag går det det inte fram. Är man för direkt på, blir det samtidigt kritik av henne (i mina exempel).

Har du några förslag som verkligen fungerat? Eller ska man bara vänta på deras egen insikt?

Ledarskap har alltid varit under förändring. Det vi ser nu är en övergång till ett mer lagbaserat arbete där den starke och tydliga ledaren från förr inte behövs i lika stor utsträckning.

Det som är den klassika, hierarkiska ordningen är att alla beslut tas högst upp i en hierarki som delegerar neråt i chefsnivåer tills det når de som verkligen göra jobbet - golvet. Där är det upp till varje individ att utföra sin arbetsuppgift på bästa sätt och om det går väl, belönas med gillande från närmaste chefen.

Fördelen med det är att det är lätt att förstå vad man ska göra, antingen är man chef på mellannivå och då ska man detaljera de direktiv man fått och delegera neråt, eller så är man längst ner och då är det bara att hugga i. Behöver man hjälp så går man till närmaste chef och ber denne att lösa det. Oftast består lösningen i att säga åt någon annan att hjälpa en.

Nackdelarna är dock tunga i en värld som snurrar allt fortare. Alla i hierarkin måste vara tydliga. Om någon på vägen från beslut till handling är otydlig så blir det problem hela vägen nedanför. Ett exempel är det forna Sovjet där man tog detta sätt till hela samhället.

Idag pratar man om platta organisationer, som inte har så många led mellan beslut eller handling. Det är dock fortfarande samma modell i grunden och problemen finns fortfarande kvar.

En ny inställning till ledarskap håller på att växa fram inom utvecklingen av mjukvara, detta nya kallas för att arbeta "agilt" eller "lättrörligt".

Här är människosynen också annorlunda, man ser mer människor som ansvarstagande lagspelar som strävar efter ett gemensamt mål. I den klassiska modellen förekommer mycket gnäll på jämlikar som man inte anser utfört sina arbetsuppgifter ordentligt.

Arbetar man enligt den lättrörliga modellen tilldelas man inga arbetsuppgifter utan man träffas varje morgon och går igenom läget med sina kollegor i teamet. Sedan plockar man det som är mest prioriterat och hjälps åt att lösa den uppgiften. Det är vad som kallas "pull" i motsats till det som var förr: "push".

Prioriteringen görs av någon som är ansvarig för produkten man utvecklar. Den personen är en beställare och har inget med arbetsledning att göra utan bara talar om vad som är viktigast ur ett nyttoperspektiv.

En gång i månaden eller oftare, tar teamet på sig att utföra en uppsättning arbetsuppgifter som beställaren har prioriterat och sedan leverera.

Det intressanta är förändring på hur man ser på människor. Jag skulle säga att det är ett mer vuxet sätt, d v s att vi pratar om vuxna människor som kan ta ansvar. Inte barn som behöver nogrann handledning för att inte genast springa iväg och leka.

Så från stora otympliga organisationer med beslut i stort antal led, över plattare organisationer så når vi till självstyrande team som levererar ofta och anpassar sig snabbt till nya förutsättningar.

De anarkistika utopister verkar få rätt på ett sätt som de kanske inte visste.