Jubileumsmarathon 2012
I lördags, 14/7, sprang jag mitt första marathon. Så här skrev jag på facebook:
Det var fantastiskt roligt under de första 27 km. Jag sprang så sakta jag kunde och njöt. Det var folk längs hela vägen som hejade och en del var klädda i tidstypiska kläder, t ex Åsa Bergström. Orkestrar spelade, mest mässing men även ett rockband och en kör med damer stilenligt klädda. Ewa flängde med kollektiva medel för att hänga med och heja.
Andra som hejade var Esbjörn Franzén, Monika Andersson och Fredrik Rubensson . Hade sällskap i loppet av Esbjörns fru och William Pyk, när jag passerade honom.
Efter 27 km börjar det bli jobbigt, sugande långa uppförsbackar. Nedförsbackarna blir också jobbiga med stela ben. Mycket promenerande men i gott sällskap av de som hade samma tempo. Efter 35 km så kändes det bättre igen, visserligen en rejäl backe kvar men visste att jag skulle klara det.
Att springa in på Stadion var häftigt med folk på läktaren men hade lite svårt att ta till mig det. Skumpan smakade underbart och sedan lakrits på det, fantastiskt.
Hem och en halv pizza med öl kändes helt rätt. Sedan fick jag feberfrossa och gick och la mig. Tog en Alvedon. Katten ville absolut ligga på mina ömma knän.
Glömde vädret. Det var kvavt i början och duscharna längs vägen var välkomna men senare övergick det till att bli lite småkallt, inte farligt men jag slutade nästan svettas, kändes det som.
---
Det som gör marthon till en prestation (som ger 30+ likes på fejan) är sista milen. Två mil är en längre motionsrunda, tre mil kan man sträcka sig till enstaka gång men fyra är ett helsicke.
Kommentarer
Trackback
